Förlossningsberättelse
Onsdagen den 14 september, en helt vanlig dag. .
Jag hade varit ute på lagret med tjejerna för en leverans till butiken. På eftermiddagen mötte jag upp J för ett besök hos bm. Jag va nu i v.38 (37+3) & allt såg bra ut, mini va fortfarande inte fixerad och bm konstaterade att de skulle dröja tills förlossning..
Samma kväll, går vi och lägger oss som vanligt och hade precis slumrat in, då jag vaknar av ett ryck! .. Kissade jag precis på mig? Jag flyger upp ur sängen och springer in på toaletten, kissar färdigt och ska precis gå in och lägga mig igen.. när det utan att överdriva 1,5 liter vatten forsar ur mig! Klockan är då 23:40
Jag väcker J skrattandes, nått i stil med jag tror att vattnet har gått (fortfarande inte säker på om de är fostervattnet med tanke på vad som sagts bara några timmar tidigare) & en trött röst svarar äsch du har nog bara kissat på dig, kom och lägg dig igen! och somnar om.. Där står jag, i en vattenpöl och känner mig allmänt förvirrad. Då kommer det ännu en gång.. Nej Jonas, dehär är INTE kiss! Jag tänder lampan och ser rosaliknande vattnet (slemproppen) Jag blev ännu en gång osäker om detta var normalt med tanke på allt som sagts hos bm tidigare samma dag.
Efter ett samtal till sjukhuset fick jag order om att ta en dusch, packa väskan och komma in för ett fostervattensprov. J som fortfarande va halvt sovande och mest bitter för att jag släpat upp honom, eftersom vi ändå bara skulle bli hemskickade igen, packade väskan (som förövrigt fortfarande inte va gjort) samtidigt som jag tog en snabb dusch.
Vägen till sjukhuset gick fort (tack till LILLA Malta) förutom att vi höll på att hamna i bråk med några inte allt för nyktra malteser som vägrade släppa ut oss från parkeringen.. Tillslut gav dom iallafall upp när en halvgalen gravid kvinna (jag) skrek att det var dags att föda!
Väl på sjukhuset, klockan är nu ca 00:30, kopplas jag in för CTG för att kolla bebis hjärtljud (allt va fint) och med ett prov konstaterade dom att det var fostervattnet som gått och jag är öppen 1 cm. I detta skede sitter en väldigt trött J i en fåtölj (läs obekväm stol) & nästintill sover.. (vi kan även tillägga att han bara två dagar tidigare kommit hem från en vecka i Barcelona) Han drar ur sig well, can we go home now? Och bm börjar skratta
No, you will have your little baby.. Today! Ett lyckorus går igenom hela kroppen & både jag & J tittar på varandra, spända & pirriga.. Var de verkligen dags? Skulle vi äntligen få veta vem som gömde sig där inne
vårt förlossningsrum & en trött men förväntansfull J som sitter i stolen
Klockan 00:55 kommer de första värkarna, det var dags att börja andas! ..till en början kunde hantera bra & jag passade på att ta en varm dusch för att försöka dämpa smärtan & la mig sen ner för att försöka vila! Men efter en stund gör de för ont så jag tog hjälp av lustgasen, min bästa vän under hela förlossningen! .. Jag fick även sällskap av J, så där låg vi, turades om att ta gasen & jag passade på att fördriva lite tid och värkar med att filma J när han berättar hur bra lustgasen är.. Haha, ganska rolig film nu efteråt! .. Efter ytteligare några timmars värkarbete så kommer värkarna allt tätare och tätare och dom gör bara ondare och ondare..
Jag som helst ville klara mig på lustgasen kände att smärtan var på tok för hög, detta skulle jag aldrig klara.. Och beslutar mig då att jag även vill ha epuidralen. Jag var nu öppen 4 cm.
Jag kopplas in på CTG igen för att mäta värkarna och en läkare kommer för att sätta in epuidralen (tyckte inte alls att de gjorde ont som alla säger) .. Efter en halvtimme då epuidralen ska börja hjälpa, blir värkarna bara värre och värre - herre jävlar va ont dom gjorde nu! .. Epuidralen funkade inte! Bedövningen hade bara hjälp på vänster sida och gjorde därför att värkarna nästan bara kändes ännu mer än tidigare. I samma sekund drar bm ur sig att "ibland kan de bli så", beroende på vilken läkare som gör de.. Jaha, och de säger hon nu?
mäta bebis hjärtljud & värkar
Jag fortsätter att missbruka lustgasen, varannan jag, varannan J
Men tillslut gör dom föör ont. Envis som jag är biter jag ihop och tänker att jag först ska klara av detta.. Men världens bästa J som känner mig allt för väl lyckas övertala mig att sluta envisas och ta ytterligare nån bedövning. På Malta (Marter Dei) har dom endast 3 bedövningsmetoder: lustgas, epuidralen och petidin (morfin). Och även den fick de bli.. Jag var nu öppen ca 6 cm. Så ett nålstick i skinkan & morfinet va på plats. Jag minns inte om den faktiskt hjälpte mer men jag tror det.. Sen la jag mig igen och försökte vila lite till..
in labour..
En stund senare ändras värkarna drastiskt och det känns helt annorlunda mot tidigare (en kraftig, tryckande känsla neråt, nästan som att jag skulle bajsa på mig
) jag säger de till bm som frågar do you feel like you need to push? .. i think so.. Och där va vi igång! Nu öppen 10 cm.
De tog bara en krystvärk innan jag hade koll på hur jag skulle nyttja kraften fullt igenom värkarna. Jag blev liggandes i sängen på rygg, i samma ställning som jag legat och vilat i sisådär 21 timmar vid det här laget.
Det tog inte lång stund innan minis håriga huvud syntes, men mina värkar varade inte så pass länge så huvudet åkte bara fram- & tillbaka hur mycket jag än tog i.. & tillslut började mina krafter ta slut! Hela tiden hörde jag en av barnmorskorna säga it´s soooo close, just a bit more..(de kändes som jag hade hört det x antal gånger nu) Jag tog i för kung & fosterland ..men så avtog värken & de lilla huvudet åkte tillbaka in.. efter en stunds krystande så säger bm att nu börjar bebis bli trött så nu måste h*n ut & beslutar att hjälpa till genom ett klipp!..
Under själva krystarbetet så får jag all stöd jag kan få från min älskade J som var världens bästa genom hela tiden, han visste precis vad han ska säga & göra för att ge mig all kraft jag kunde få.. samtidigt som barnmorskorna försöker peppa mig genom "Come on, push" .. "it´s soooo close, just a bit more"... MEN just i detta skede, då man behöver all hjälp & stöttande man kan få så har den ena barnmorskan typiskt nog missat den lilla detaljen som att ta reda på mitt namn innan det är dags & står därför där & säger "Come On DISA, Push DISA".. Vadååå DISA? ... Whaaaaaa.. Ojojoj vad de kokade av ilska inom mig, vilket även J såg (han va rädd att ja skulle få psykbryt på henne i vilken sekund som helst hahaha) men jag inte hade varken kraft eller ork att ödsla energi på henne så jag fick helt enkelt nöja mig med att heta Disa! ..
.. när nästa värk var på väg så skriker jag... NOW & tar i så det kändes som att hela jag skulle explodera.. men värt var det, för efter totalt 40 minuters kämpande & krystande så var huvudet ute & smärtan var som bortblåst! ..Värken därefter som kom, krystade jag ut resten av det lilla miraklet.. lätt som en plätt, jämfört med innan! Och en stund senare, moderkakan!.. jag minns hur jag tittade på J & frågade; Ser du vad de är? ..Nej, jag ser inte svarade han tyst..! .. Sekunden senare hör jag det sötaste lilla hesa skrik jag nånsin hört & jag tittar på J som tittar på mig, gråter & säger.. De är min grabb, Kaisa!
Och tårarna sprutade av glädje.. En liten prins!
första mötet med min älskade skatt
Jag hade varit ute på lagret med tjejerna för en leverans till butiken. På eftermiddagen mötte jag upp J för ett besök hos bm. Jag va nu i v.38 (37+3) & allt såg bra ut, mini va fortfarande inte fixerad och bm konstaterade att de skulle dröja tills förlossning..
Samma kväll, går vi och lägger oss som vanligt och hade precis slumrat in, då jag vaknar av ett ryck! .. Kissade jag precis på mig? Jag flyger upp ur sängen och springer in på toaletten, kissar färdigt och ska precis gå in och lägga mig igen.. när det utan att överdriva 1,5 liter vatten forsar ur mig! Klockan är då 23:40
Jag väcker J skrattandes, nått i stil med jag tror att vattnet har gått (fortfarande inte säker på om de är fostervattnet med tanke på vad som sagts bara några timmar tidigare) & en trött röst svarar äsch du har nog bara kissat på dig, kom och lägg dig igen! och somnar om.. Där står jag, i en vattenpöl och känner mig allmänt förvirrad. Då kommer det ännu en gång.. Nej Jonas, dehär är INTE kiss! Jag tänder lampan och ser rosaliknande vattnet (slemproppen) Jag blev ännu en gång osäker om detta var normalt med tanke på allt som sagts hos bm tidigare samma dag.
Efter ett samtal till sjukhuset fick jag order om att ta en dusch, packa väskan och komma in för ett fostervattensprov. J som fortfarande va halvt sovande och mest bitter för att jag släpat upp honom, eftersom vi ändå bara skulle bli hemskickade igen, packade väskan (som förövrigt fortfarande inte va gjort) samtidigt som jag tog en snabb dusch.
Vägen till sjukhuset gick fort (tack till LILLA Malta) förutom att vi höll på att hamna i bråk med några inte allt för nyktra malteser som vägrade släppa ut oss från parkeringen.. Tillslut gav dom iallafall upp när en halvgalen gravid kvinna (jag) skrek att det var dags att föda!
Väl på sjukhuset, klockan är nu ca 00:30, kopplas jag in för CTG för att kolla bebis hjärtljud (allt va fint) och med ett prov konstaterade dom att det var fostervattnet som gått och jag är öppen 1 cm. I detta skede sitter en väldigt trött J i en fåtölj (läs obekväm stol) & nästintill sover.. (vi kan även tillägga att han bara två dagar tidigare kommit hem från en vecka i Barcelona) Han drar ur sig well, can we go home now? Och bm börjar skratta
No, you will have your little baby.. Today! Ett lyckorus går igenom hela kroppen & både jag & J tittar på varandra, spända & pirriga.. Var de verkligen dags? Skulle vi äntligen få veta vem som gömde sig där inne
vårt förlossningsrum & en trött men förväntansfull J som sitter i stolen
Vi fick frågan om vart vår packning egentligen höll hus & J pekade på väskan.. (i denna väska fanns i stort sett ingenting) så i samma ögonblick var han tvungen att åka hem och packa om. Haha .. Samtidigt fick jag order om att försöka vila och samla krafter till vad som komma skall..
Klockan 00:55 kommer de första värkarna, det var dags att börja andas! ..till en början kunde hantera bra & jag passade på att ta en varm dusch för att försöka dämpa smärtan & la mig sen ner för att försöka vila! Men efter en stund gör de för ont så jag tog hjälp av lustgasen, min bästa vän under hela förlossningen! .. Jag fick även sällskap av J, så där låg vi, turades om att ta gasen & jag passade på att fördriva lite tid och värkar med att filma J när han berättar hur bra lustgasen är.. Haha, ganska rolig film nu efteråt! .. Efter ytteligare några timmars värkarbete så kommer värkarna allt tätare och tätare och dom gör bara ondare och ondare..
Jag som helst ville klara mig på lustgasen kände att smärtan var på tok för hög, detta skulle jag aldrig klara.. Och beslutar mig då att jag även vill ha epuidralen. Jag var nu öppen 4 cm.
Jag kopplas in på CTG igen för att mäta värkarna och en läkare kommer för att sätta in epuidralen (tyckte inte alls att de gjorde ont som alla säger) .. Efter en halvtimme då epuidralen ska börja hjälpa, blir värkarna bara värre och värre - herre jävlar va ont dom gjorde nu! .. Epuidralen funkade inte! Bedövningen hade bara hjälp på vänster sida och gjorde därför att värkarna nästan bara kändes ännu mer än tidigare. I samma sekund drar bm ur sig att "ibland kan de bli så", beroende på vilken läkare som gör de.. Jaha, och de säger hon nu?
mäta bebis hjärtljud & värkar
Jag fortsätter att missbruka lustgasen, varannan jag, varannan J
Men tillslut gör dom föör ont. Envis som jag är biter jag ihop och tänker att jag först ska klara av detta.. Men världens bästa J som känner mig allt för väl lyckas övertala mig att sluta envisas och ta ytterligare nån bedövning. På Malta (Marter Dei) har dom endast 3 bedövningsmetoder: lustgas, epuidralen och petidin (morfin). Och även den fick de bli.. Jag var nu öppen ca 6 cm. Så ett nålstick i skinkan & morfinet va på plats. Jag minns inte om den faktiskt hjälpte mer men jag tror det.. Sen la jag mig igen och försökte vila lite till..in labour..
En stund senare ändras värkarna drastiskt och det känns helt annorlunda mot tidigare (en kraftig, tryckande känsla neråt, nästan som att jag skulle bajsa på mig
) jag säger de till bm som frågar do you feel like you need to push? .. i think so.. Och där va vi igång! Nu öppen 10 cm.De tog bara en krystvärk innan jag hade koll på hur jag skulle nyttja kraften fullt igenom värkarna. Jag blev liggandes i sängen på rygg, i samma ställning som jag legat och vilat i sisådär 21 timmar vid det här laget.
Det tog inte lång stund innan minis håriga huvud syntes, men mina värkar varade inte så pass länge så huvudet åkte bara fram- & tillbaka hur mycket jag än tog i.. & tillslut började mina krafter ta slut! Hela tiden hörde jag en av barnmorskorna säga it´s soooo close, just a bit more..(de kändes som jag hade hört det x antal gånger nu) Jag tog i för kung & fosterland ..men så avtog värken & de lilla huvudet åkte tillbaka in.. efter en stunds krystande så säger bm att nu börjar bebis bli trött så nu måste h*n ut & beslutar att hjälpa till genom ett klipp!..
Under själva krystarbetet så får jag all stöd jag kan få från min älskade J som var världens bästa genom hela tiden, han visste precis vad han ska säga & göra för att ge mig all kraft jag kunde få.. samtidigt som barnmorskorna försöker peppa mig genom "Come on, push" .. "it´s soooo close, just a bit more"... MEN just i detta skede, då man behöver all hjälp & stöttande man kan få så har den ena barnmorskan typiskt nog missat den lilla detaljen som att ta reda på mitt namn innan det är dags & står därför där & säger "Come On DISA, Push DISA".. Vadååå DISA? ... Whaaaaaa.. Ojojoj vad de kokade av ilska inom mig, vilket även J såg (han va rädd att ja skulle få psykbryt på henne i vilken sekund som helst hahaha) men jag inte hade varken kraft eller ork att ödsla energi på henne så jag fick helt enkelt nöja mig med att heta Disa! ..
.. när nästa värk var på väg så skriker jag... NOW & tar i så det kändes som att hela jag skulle explodera.. men värt var det, för efter totalt 40 minuters kämpande & krystande så var huvudet ute & smärtan var som bortblåst! ..Värken därefter som kom, krystade jag ut resten av det lilla miraklet.. lätt som en plätt, jämfört med innan! Och en stund senare, moderkakan!.. jag minns hur jag tittade på J & frågade; Ser du vad de är? ..Nej, jag ser inte svarade han tyst..! .. Sekunden senare hör jag det sötaste lilla hesa skrik jag nånsin hört & jag tittar på J som tittar på mig, gråter & säger.. De är min grabb, Kaisa!
Och tårarna sprutade av glädje.. En liten prins!första mötet med min älskade skatt
Pappa J klipper navelsträngen & sen får jag upp de lilla miraklet på mitt bröst som direkt börjar amma, utan problem! Jag behövde några stygn så när pappa J & bm gick iväg för att undersöka lillprinsen så sydde dom mig. Här efter är det tyvärr suddigt för mig pga morfinet men jag kommer aldrig glömma hur jag kände den stund jag fick upp det lille knytet på mitt bröst & jag kan fortfarande känna den känslan inom mig när tänker tillbaka.. Jag har aldrig varit lyckligare, vår efterlängtade lille skatt var hos oss, en mini-Jonas, vårt mirakel.. han var frisk & helt perfekt.. & vi var äntligen en familj !
Den 15 Sepetmber 2011, Klockan 14:40, vägde 3000g & var 49 cm lång ♥
Endast några timmar gammal, vår efterlängtade lille prins!
